Livet blir inte alls som man har tänkt sig, efter ha kilat stadigt med samma karl i 9,5år så tog gnistan slut och jag hitta ny kärlek bakom några scania-pall på jobbet.
Vi har kämpat och gett av oss båda men till slut orkade jag inte mer, behövde mer, vi växte i från varandra och ville olika saker i livet. Från att varit synkade till bli osynkade med tiden.
Livet är för kort att inte våga och chansa och leva de liv man själv vill ha.
Nu ett halv år senare står vi båda fast med att detta var rätt belsut. Ångra inte våran 9,5år ihop, båda två har växt av varandra och blivit dem människorna vi är idag. Dessutom har vi inte bara fått ett utan två underbara barn ihop och de är dem som räknas i slutändan.
De förtjänar två föräldrar som mår bra. Jag kan bara tala för mig själv men jag mår så mycket bättre även om en sepration sliter på än trots att man gick och blev dunderkär i allt kaos, så vet jag innerst inne att detta var rätt belsut för mig.
Tommy, jag tackar dig för dessa 9,5år för jag vet att du läser detta om du snubblar in på bloggen.
Livet går vidare och du förtjäna att hitta någon som har samma passion för karriär och de väderingar du har i ditt liv.
Men utan varandra hade vi inte kommit dit vi är idag. Du hade förmodligen pendlat bokstavligt talat med att vara CNC-opratör på OSWO och backpacka jorden runt utan körkort. Jag hade fortfrande jobbat som bagare, bott hemma hos mamma och försökt överleva en dag i taget och festat tills jag stupa på helgerna.
Så tack, att du har gett mig de bästa av dig själv i form av vår två barn och att jag inte bor hemma hos mamma utan faktiskt står på egna ben med en högskoleexamen och dessutom körkort även om man kan tro att jag har fått de i ett flingpaket visa gånger.
Vi kommer alltid finnas i varandras liv och vi kommer lära oss att hantera detta liv så småningom.
